Att våga tro på sig själv

Att våga tro på sig själv är något jag alltid haft väldigt svårt med. Jag genomför saker och tror att jag kan slutföra dom men jag tycker aldrig att jag är tillräcklig. Detta är något som absolut speglat min blogg och tillhörande instagram. 

Jag har alltid älskat att skriva och fotografera, när jag börjar skriva så går det snabbt och allt bara flyter fram. Kan inte räkna hur många påbörjade berättelser och dikter jag skrivit som barn. Min dröm var att en dag få jobba som antingen journalist eller som författare. Det är en dröm som jag aldrig riktigt övergivit. Men min tro på mig själv har alltid stått i vägen och bara blivit värre med tiden.

Jag hade så gärna satsat mer på min blogg men är så oroad och brydd om andra människors åsikter. Även om jag tack och lov inte fått något hat så gror ändå osäkerheten alltid och står i vägen för mina drömmar.

”Vem tror hon att hon är?” ”Vem skulle ens vilja läsa det här?” är tankar som alltid är återkommande. Det bottnar väll i en dålig självkänsla, mobbning och en uppväxt med otrygghet. Jag har aldrig känt mig tillräcklig eller bra nog. 

Jag vågar inte ens lägga ut mina blogginlägg eller några bilder på min offentliga Instagram för jag känner mig så osäker. Raderar typ alltid inlägg. Motivationen och lusten försvinner verkligen med alla dessa negativa tankar och känslor.

Men jag är så fruktansvärt trött på att känna så, trött på att låta dessa tankar stå i min väg.

Jag vill ju blogga. Jag vill fotografera, skriva artiklar och hålla på med designer i Photoshop. Vill fota kläder och smink som jag älskar. Jag känner en ro i det och en stor glädje. Ett sätt att distansera mig själv från min psykiska ohälsa.

Känner också en befrielse av att skriva om min psykiska ohälsa, att lätta lite på allt det som finns inombords. Har tidigare gjort det på bloggen och upplevt att det varit en viktig pusselbit i att komma till insikter och att läka.

Det känns så onaturligt för mig att höja mig själv. Att säga att jag tror att min erfarenhet och berättelse kanske kan vara till någon nytta. För erfarenhet har jag verkligen, jag har levt med psykisk ohälsa & PTSD sedan jag var ett litet barn. I hela mitt liv. Vet hur det är att stå utanför samhället och har fått erfara bristerna med vård för psykisk ohälsa.

Igår såg jag att Elsa Billgren länkat till min färganalys på min blogg och det gjorde mig så glad och stolt. Att hon faktiskt sett mitt inlägg och till och med valt att länka den. Det är krasst men jag kände verkligen motivationen svinga till. Delade med mig av min glädje på Instagram och drabbades direkt av panikkänslor, vad tycker dom som sett min händelse? Att jag är överdriven? Det är ju inte som om min blogg fåt positiv kritik på något sätt utan det är ju en länk bara så vad är det ens hon är glad över?

Mitt mål har aldrig varit att ha en stor blogg eller att jag ska kunna jobba med den, det är inte min strävan. Min strävan är att våga. Att inte vara så brydd om andra och att faktiskt satsa på min blogg då den ger mig ro och glädje. Att inte behöva känna den där osäkerheten.

Jag tänker att man nog behöver utmana sig själv för att komma vidare, göra det där man inte riktigt vågar. Låta inlägg ligga kvar hur läskigt det ens känns. Har låtit min Instagram story ligga kvar trots alla panikkänslor och viljan att radera. Jag vill våga och jag tänker försöka våga.